08.00 am efter annu en stadig spansk frukost, var vi aterigen redo for en ny dag. Vi checkade ut fran The purple House och Vida drog an lattnadens suck, hon AVSKYR namligen fargen lila! Och tro mig nar jag sagar att ALLT (forutom toapapper) ar lila pa the purple house,det ar helt ofattbart hur agaren kan ha bo har dag in och dag ut, jag hade blivit tokig.
Men hursomhelst, vi vandrade ivag till stationen och darifran tog vi bussen till mot den lilla bergsbyn Volcan. I volcan hade vi tankt overnatta gratis i en kyrka men nar vi val kom fram sa var kyrkan stangd, sa vi fick andra vara planer och aka vidare upp i bergen, till byn Cerro Punta. Vagen dit var helt magnifik, underbart bergslandskap med regnskogsdjungel och sma pittoresska trahus hus i alla dess farger langs de smala vagarna, turkosa och rosa hus ar sarskilt vanliga!
Omradet Cerro ounta ar kant for sina jordgubbsodlingar, och har och var langs de slingriga vagarna saljer gamla damer Fresas con crema, dvs.jordgubbar med gradde!
Nar vi kom fram i cerro punta visade sig att dar bara fanns ett hotel, och dar kunde vi inte bo for de var for dyrt for oss. Men som vanligt hade vi tur och lyckades tjata oss till ett rum av en gammal dam som heter Aida och driver byns enda apotek. Rummet som tidigare anvants som tandlakarmottagning, ligger precis intill apoteket och ar moblerat med tre sangar och tva fatoljer, dvs tva roda bilsaten.
Efter att ha vilat lite och kakat en enkel lunch bestande av brunt ris och en mycket marklig rñdbetsallad, begav vi oss ut pa vandringsfard mot byns enda turist attraktion: parque nacional de amistad! En national park som korsar gransen och delas lika mellan panama och costa rika, darav namnet Amistad som betyder vanskap.
Det ar ganska svart att ta sig till park ingangen utan bil, den ligger trots allt pa 2500m hojd, sa vi liftade igen (forlat familjen! ska sluta med denna ovana , lovar)
Nar vi kom fram kl kvart i fyra skulle parken snart stanga, sa vi kunde inte bege oss ut pa nan vandring, typsikt alltsa! Men som vanligt var turen pa var sida och nagra minuter senare hade jag tjatat mig till en hel villa i parken! Ja det ar sant, vi fick lov att overnatta i parkens rangerstation foljande natt om vi tog med oss mat och lovade att inte ga ut i djungeln efter morkrets inbrott, nar parkvakterna last grindarna och akt hem.
Nagra timmar senare nar vi liftat tillbaka till byn firade vi vara framgangar med fresas con crema pà ett litet mysigt vagkafe, det smakade verkligen sommar !
Morgonen darpa tog vi, hor och hapna, en taxi till parque amistad, kalaset hamnade pa 1 dollar per person. Hela dagen agnade vi at att utforska parken, och tack vare var guide manuel, sa fick vi lara oss ett och annat om panamas speciella vaxt och djur liv, fascinerande minst sagt! Pa kvallen lagade jag och Vida risotto och bjod in alla parkvakter pa fest, det blev minst sagt uppskattat! Kanske deras forsta och sista gringo party, who knows! Innan de akte hem till sina familjer hjalpte parkvakterna oss att satta fyr i oppna spisen och lasa park grindarna. Nar vakterna akt hem baddade vi ner oss framfor brasan och eftersom det var var sista kvall tillsammans, blev vi alla tre lite sma sentimentala. Men vi livade upp stamningen med en tillbaka blick pa alla vara strapatser och ett lofte om att ses igen i sommar, sedan somnade vi gott.
fredag 27 mars 2009
Roadtrip i norra Panama! (del 1)
Efter aventyr i paradiset och storstan, bestamde jag mig for att folja med pa en roadtrip till Chiriqui-regionen i norra panama tillsammans med mina spanska vanninor Vida och Irene. De tyckte det var dags for oss att bestiga berg och vandra genom regnskog, vilket jag definitivt holl med om!
Sa tidigt en mandag morgon hoppade vi pa bussen mot panamas 2:a stosta stad David. Resan startade fran allbrookmall i panamacity, biljetten kostade 12 dollar och beraknades ta 7 timmar. Efter 5 timmar gick givetvis det ena dacket i sonder, men 30 min senare var det fixat igen, busschafforen hade namlgen hittat lite tejp i handsfacket. Att aka buss i panama ar verkligen en rolig upplevelse och man far uppleva mycket av landet under tiden, men man kan inte ha brattom for de tar tid att resa har nere. For att ta ett exempel sa stannar bussen med jamna mellanrum till forman for olika typer av forsaljare som stiger pa bussen och forsoker fresta med t.ex. friterade platanos, lask eller lokala "delikatesser" som agua de pipa (kokosmjolk) som serveras ur en plastpase. Standard priset for de flesta forfriskningar ar 2-5 kr.
Slutligen kl 17.00 kom vi fram till David, men tyvärr var alla hostel där fullbokade så vi fick bege oss vidare upp i bergen till en by som heter Bouqete. Resan dit var minnesvärd, vi slingrade oss upp langs bergsvägarna i totalt mörker utan nagon egentlig aning om vart vi var pa väg! När vi väl kom fram lyckades vi få syn på Hostal Palacio, ett mycket loco ställe förvisso, men vi var glada bara över att få ett mål mat och att ha ett tak över huvudet.
Morgonen darpa lagade Vida en typisk spansk frukost, dvs rostad baguette med hackad tomat och vitlok, juice och kaffe, dessutom firade vi lite extra med annanas & ost empanadas som vi kopt pà bageriet. Pa dagens agenda stod kaffeprovning och bad i varma kallor...vi borjade med det sistnamda. Los Pozos Termales, som de aven kallas, ligger i Caldera 30 min utanfor Bouquete. Vi tog bussen sa langt det gick och sen liftade vi med en lastbilschaffis, och val framme konstaterade vi att kallorna inte var sa imponerande som vi tankt, dessutom var vattnet sa varmt att det var omojligt att bada! Men omgivningarna var vackra och den lilla vagkrogen dar vi at arroz con frijoles,(ris med bonor) gjorde att Caldera blev val vart ett besok.
Pa eftermiddagen var vi tillbaka i bouquete och da var det dags att besoka cafe Ruiz, ett ekologiskt kaffeplantage med eget kafe. Kaffeplantaget lag inom 30 min gangavstand, men har man liftat en gang ar det alatt att bli bekvam, sa vi stannade en bil och fragade den gamla mannen som korde om vi kunde hoppa pa.
-Si, Si, con mucho gusto senoritas!, sa mannen
- Muchas gracias !Nos qiere ir a cafe ruiz, se possible? fragade vi.
- (skratt) Si, se possible, Yo se Mr Ruiz!
Vi liftade alltsa till cafe Ruiz med sjalvaste Mr Ruiz, hur stor ar den chansen!?
Hursomhelst, eftermiddagen pà kaffe Ruiz blev en fulltraff och avslutades med en FANTASTISK cappuccino ice, my goodness vad gott det var!
Efter kaffet svangde vi inom den botaniska tradgarden och larde oss lite mer om vaxtlivet i Chiriqui regionen, for att sedan bege oss vidare till fruktmarknaden.
Pà frukmarknaden inser man snabbt vilket oerhort bordigt omrade chiriqui ar, frukten och gronsakerna som man hittar ar helt outstanding! Sa vi kopte allt vi behovde infor middagen och lite till, bl.a. annanas, melon, platanos (matbananer), avokado, och sedan tog vi farval av Bouquete och begav oss tillbaka med buss till David.
Nar vi kom fram till david var kl 20.00 och morkret hade infallit, aningen disorienterade borjade vi leta efter vart hostel The Purple House eller som panamanierna kallar det, la casa morada. Men det lila huset visade sig vara langt borta, och vi var trotta och hungriga, sa vi bestamde oss for att lifta aterigen. Denna gang blev vi skjutsade av en ung affarsman och hans mamma, mycket trevligt!
Val framme pà vart hostel, lagade vi en stoooor middag som vi at i tradgarden, sen somnade vi propp matta.
Sa tidigt en mandag morgon hoppade vi pa bussen mot panamas 2:a stosta stad David. Resan startade fran allbrookmall i panamacity, biljetten kostade 12 dollar och beraknades ta 7 timmar. Efter 5 timmar gick givetvis det ena dacket i sonder, men 30 min senare var det fixat igen, busschafforen hade namlgen hittat lite tejp i handsfacket. Att aka buss i panama ar verkligen en rolig upplevelse och man far uppleva mycket av landet under tiden, men man kan inte ha brattom for de tar tid att resa har nere. For att ta ett exempel sa stannar bussen med jamna mellanrum till forman for olika typer av forsaljare som stiger pa bussen och forsoker fresta med t.ex. friterade platanos, lask eller lokala "delikatesser" som agua de pipa (kokosmjolk) som serveras ur en plastpase. Standard priset for de flesta forfriskningar ar 2-5 kr.
Slutligen kl 17.00 kom vi fram till David, men tyvärr var alla hostel där fullbokade så vi fick bege oss vidare upp i bergen till en by som heter Bouqete. Resan dit var minnesvärd, vi slingrade oss upp langs bergsvägarna i totalt mörker utan nagon egentlig aning om vart vi var pa väg! När vi väl kom fram lyckades vi få syn på Hostal Palacio, ett mycket loco ställe förvisso, men vi var glada bara över att få ett mål mat och att ha ett tak över huvudet.
Morgonen darpa lagade Vida en typisk spansk frukost, dvs rostad baguette med hackad tomat och vitlok, juice och kaffe, dessutom firade vi lite extra med annanas & ost empanadas som vi kopt pà bageriet. Pa dagens agenda stod kaffeprovning och bad i varma kallor...vi borjade med det sistnamda. Los Pozos Termales, som de aven kallas, ligger i Caldera 30 min utanfor Bouquete. Vi tog bussen sa langt det gick och sen liftade vi med en lastbilschaffis, och val framme konstaterade vi att kallorna inte var sa imponerande som vi tankt, dessutom var vattnet sa varmt att det var omojligt att bada! Men omgivningarna var vackra och den lilla vagkrogen dar vi at arroz con frijoles,(ris med bonor) gjorde att Caldera blev val vart ett besok.
Pa eftermiddagen var vi tillbaka i bouquete och da var det dags att besoka cafe Ruiz, ett ekologiskt kaffeplantage med eget kafe. Kaffeplantaget lag inom 30 min gangavstand, men har man liftat en gang ar det alatt att bli bekvam, sa vi stannade en bil och fragade den gamla mannen som korde om vi kunde hoppa pa.
-Si, Si, con mucho gusto senoritas!, sa mannen
- Muchas gracias !Nos qiere ir a cafe ruiz, se possible? fragade vi.
- (skratt) Si, se possible, Yo se Mr Ruiz!
Vi liftade alltsa till cafe Ruiz med sjalvaste Mr Ruiz, hur stor ar den chansen!?
Hursomhelst, eftermiddagen pà kaffe Ruiz blev en fulltraff och avslutades med en FANTASTISK cappuccino ice, my goodness vad gott det var!
Efter kaffet svangde vi inom den botaniska tradgarden och larde oss lite mer om vaxtlivet i Chiriqui regionen, for att sedan bege oss vidare till fruktmarknaden.
Pà frukmarknaden inser man snabbt vilket oerhort bordigt omrade chiriqui ar, frukten och gronsakerna som man hittar ar helt outstanding! Sa vi kopte allt vi behovde infor middagen och lite till, bl.a. annanas, melon, platanos (matbananer), avokado, och sedan tog vi farval av Bouquete och begav oss tillbaka med buss till David.
Nar vi kom fram till david var kl 20.00 och morkret hade infallit, aningen disorienterade borjade vi leta efter vart hostel The Purple House eller som panamanierna kallar det, la casa morada. Men det lila huset visade sig vara langt borta, och vi var trotta och hungriga, sa vi bestamde oss for att lifta aterigen. Denna gang blev vi skjutsade av en ung affarsman och hans mamma, mycket trevligt!
Val framme pà vart hostel, lagade vi en stoooor middag som vi at i tradgarden, sen somnade vi propp matta.
torsdag 26 mars 2009
Internationella kvinnodagen i Panama city!
Pa san'blas larde jag kanna tva galna tjejer, Irene fran Madrid och Vida fran Panama. Efter vi lart kanna varandra insisterade dessa tva kontinuerligt pa att dra med mig ut pa galna upptag lite overallt i panama city, har ar ett exempel,
- Claudia, you have to come with us esta noche, its Womensday tomorrow and there will be a huge fiesta down in casco viejo!!
22.00 nydushad och (lagom)tillfixad blev jag upphamtad pa mitt hostel av Vida, Irene och Fernando, Vidas mycket charmanta kusin. Efter att ha presenterat oss for varandra akte vi vidare mot stadsdelen Casco Viejo i Fernados nya BMW stadsjeep,(lite jetset varning pa killen, kan jag i efterhand konstatera!)
Bilfarden genom stan blev en intressant liten citytour och Fernando visade en massa roliga stallen som de flesta backpacker missar.
Men till sist kom vi fram till Casco Viejo och till il centro cultural,den enda motesplats for unga i Panama city,dar konstutstallningar och performance art ager rum aret om. Fernando beklagade sig over detta faktum och berattade att han ar mycket oroad av panamaniernas bristande intresse for kultur. Vi behover fler kulturevenemang, men det gors inga satsningar pa det omradet, sa folk lar sig inte att uppskatta vardet av kultur. Panamas regering satsar stenhart pa att marknads fora Panamacity som centralamerikas miami, sa istallet byggs skyskrapor som sedan star tomma, its loco!
Eftersom det var internationella kvinnodagen sa var alla utstallare och artister kvinnor denna kvall, men publiken var blandad och stamningen var riktigt bra.
Il centro cultural, ligger i en mycket vacker gammal colonialbyggnad som ligger mitt pa casco viejos mest kanda torg, ett vackert men farligt stalle. Vistas bara har under dagtid om du ar inte grupp,var Fernando tips. Il centro cultural var helt crazy, allt fran reaggea till magdans och poesi under ett och samma tak ! Vi hann aven med en bar runda och lite gatumat innan det var dags att dra sig tillbaka hemat. Jag angrar i efterhand att jag inte tog med mig kamera, men jag hade dock blivit varnad for att ta med mig vardesaker. Men med eller utan foto, sa var denna kvall en upplevelse jag sent kommer att glomma, sarkilt kul var det att traffa unga panamanier och hora deras asikter om deras eget land och dess framtid.
- Claudia, you have to come with us esta noche, its Womensday tomorrow and there will be a huge fiesta down in casco viejo!!
22.00 nydushad och (lagom)tillfixad blev jag upphamtad pa mitt hostel av Vida, Irene och Fernando, Vidas mycket charmanta kusin. Efter att ha presenterat oss for varandra akte vi vidare mot stadsdelen Casco Viejo i Fernados nya BMW stadsjeep,(lite jetset varning pa killen, kan jag i efterhand konstatera!)
Bilfarden genom stan blev en intressant liten citytour och Fernando visade en massa roliga stallen som de flesta backpacker missar.
Men till sist kom vi fram till Casco Viejo och till il centro cultural,den enda motesplats for unga i Panama city,dar konstutstallningar och performance art ager rum aret om. Fernando beklagade sig over detta faktum och berattade att han ar mycket oroad av panamaniernas bristande intresse for kultur. Vi behover fler kulturevenemang, men det gors inga satsningar pa det omradet, sa folk lar sig inte att uppskatta vardet av kultur. Panamas regering satsar stenhart pa att marknads fora Panamacity som centralamerikas miami, sa istallet byggs skyskrapor som sedan star tomma, its loco!
Eftersom det var internationella kvinnodagen sa var alla utstallare och artister kvinnor denna kvall, men publiken var blandad och stamningen var riktigt bra.
Il centro cultural, ligger i en mycket vacker gammal colonialbyggnad som ligger mitt pa casco viejos mest kanda torg, ett vackert men farligt stalle. Vistas bara har under dagtid om du ar inte grupp,var Fernando tips. Il centro cultural var helt crazy, allt fran reaggea till magdans och poesi under ett och samma tak ! Vi hann aven med en bar runda och lite gatumat innan det var dags att dra sig tillbaka hemat. Jag angrar i efterhand att jag inte tog med mig kamera, men jag hade dock blivit varnad for att ta med mig vardesaker. Men med eller utan foto, sa var denna kvall en upplevelse jag sent kommer att glomma, sarkilt kul var det att traffa unga panamanier och hora deras asikter om deras eget land och dess framtid.
tisdag 24 mars 2009
San Blas Islands- Paradis utan dess like...
Den 1:a mars borjade mitt forsta riktiga aventyr i Panama, nar jag tillsammans med tre nyfunna vanner var pa vag till de isolerade San Blas oarna for att bo tillsammans med urbefolkningen Kuna!
Kuna befolkningens ode ar lite av en framgangssaga eftersom de idag ar sjalvstandiga och ensamt styr over San Blas archipelagon dvs. 365 sma oar och en lang kuststracka langs det karibiska havet.
Resan till oarna borjade med en vild bilfard fran panama city genom en vacker (men bergig!) national park som ocksa tillhor kunafolkets territorium, och jag forstod pa riktigt att detta faktiskt ar en sjalvstandigt region efter att ha gatt igenom en pass kontroll halvvags in i parken. Bilresan som foljde var minst sagt omtumlande, ibland var vagarna sa daliga och branta att jag fruktade for mitt eget liv. Efter att ha korsat en flod (jo jag satt fortfarande i en bil), sumpmark, stenras halvt igenvaxta djungelvagar, utan nagot karibiskt hav i sikte borjade jag fundera vad jag egentligen gett mig in pa. Men talamod ar en dygd och efter ca 3 timmars bilresa kom vi, med livet i behall, fram till en flod dar en lang trabat med motor vantade pa att ta oss vidare. I baten satt geoffrey, en gammal kuna man med ett djupt farat ansikte och ett stort leende, han hjalpte oss att hoppa i baten och sedan bar det ivag mot en fortfarande aningen oklar destination. Batfarden gick genom en sotvattenflod som tillslut ledde ut i karibiska havet, och lat mig beratta att det var love at first sight nar jag sag det turkosa vattnet och kunde skymta sma palmbekladda oar langs horizonten. Kontrasten mellan de obebodda sma oarna som vi sa smaningom susade forbi, och kuna folkets huvudo Carti ar enorm. Carti ar den o dar de flesta kuna familjerna bor och avstandet mellan husen, palmbladshyddorna, ar inte mer an 1,5 meter pa sin spets. Har finns ingen el eller vatten, och sina behov utrattar man pa en brygga som leder ut i vattnet. Kuna folket lever sitt liv enligt gamla kunatraditioner och har ett mycket daligt utvecklat skolsystem vilket tyvarr har lett till att folket kontinuerligt gar miste pa grundlaggande information kring framforallt miljo och halsa. Detta har medfort att Carti ar en ganska skitig o dar infektioner latt sprids eftersom sophantering och sanitet ar ett okant begrepp. Alla sopor kastas i vattnet eller gravs ner bakom husen. Det ska dock understrykas att detta enbart ar ett problem pa de tva storre oarna och inte de resterande 363 dar miljopaverkan fran sopor och annan nedsmutsning ar minimal.
Som tur var stannade jag inte pa carti sarkilt lange, utan efter en snabb frukost bestaende av stekta agg sa begav vi oss ut med var backning till isla diablo. Resan med den lilla baten, ekan, ar oforglomlig vagorna fullkommligt skoljde over oss, vi skrattade sa vi holl pa att svimma allihopa. Pa isla diablo bor det bara en kuna familj med trebarn och en liten hund, och det var tillsammans med dom som vi nu skulle bo i ett par dagar. Nar man bor med en kuna familj pa san blas sa ar vardagen enkel, den bestar av att sola bada snorkla fiska och inte sa mycket mer. Tid ar ett okant begrepp har och tempot ar laaaaaaaangsamt. Jag stannade pa oarna i 5 dagar, en vistelse jag kommer att minnas for livet. Jag tror vi har sa mycket att lara oss av kunafolket, speciellt vad galler livskvalitet och familje relationer. Har finns ingen stress och alla hjalps at med de dagliga sysslorna och under tiden sa hinner de umgas. Det kandes overkligt nar jag lekte med de sma barnen som inte var mer an 2-5 ar och insag att det faktiskt bodde har pa en o mitt ute i havet aret om, det ar deras vardag, deras liv.
Personligen sa kommer jag aldrig att glomma hur jag vaknade till soluppgangen och vagornas skvalp efter en god natts somn i min hangmatta. Eller hur gott den egeninfangade fisken smakade efter nagra minuter pa grillen tillsammans med ris och en nyoppnad kokosnot.For att inte glomma det overkligt turkosa vattnet som gomde en varld av farglada fiskar under dess yta. Med andra ord San Blas kommer alltid finnas i mitt hjarta!
Kuna befolkningens ode ar lite av en framgangssaga eftersom de idag ar sjalvstandiga och ensamt styr over San Blas archipelagon dvs. 365 sma oar och en lang kuststracka langs det karibiska havet.
Resan till oarna borjade med en vild bilfard fran panama city genom en vacker (men bergig!) national park som ocksa tillhor kunafolkets territorium, och jag forstod pa riktigt att detta faktiskt ar en sjalvstandigt region efter att ha gatt igenom en pass kontroll halvvags in i parken. Bilresan som foljde var minst sagt omtumlande, ibland var vagarna sa daliga och branta att jag fruktade for mitt eget liv. Efter att ha korsat en flod (jo jag satt fortfarande i en bil), sumpmark, stenras halvt igenvaxta djungelvagar, utan nagot karibiskt hav i sikte borjade jag fundera vad jag egentligen gett mig in pa. Men talamod ar en dygd och efter ca 3 timmars bilresa kom vi, med livet i behall, fram till en flod dar en lang trabat med motor vantade pa att ta oss vidare. I baten satt geoffrey, en gammal kuna man med ett djupt farat ansikte och ett stort leende, han hjalpte oss att hoppa i baten och sedan bar det ivag mot en fortfarande aningen oklar destination. Batfarden gick genom en sotvattenflod som tillslut ledde ut i karibiska havet, och lat mig beratta att det var love at first sight nar jag sag det turkosa vattnet och kunde skymta sma palmbekladda oar langs horizonten. Kontrasten mellan de obebodda sma oarna som vi sa smaningom susade forbi, och kuna folkets huvudo Carti ar enorm. Carti ar den o dar de flesta kuna familjerna bor och avstandet mellan husen, palmbladshyddorna, ar inte mer an 1,5 meter pa sin spets. Har finns ingen el eller vatten, och sina behov utrattar man pa en brygga som leder ut i vattnet. Kuna folket lever sitt liv enligt gamla kunatraditioner och har ett mycket daligt utvecklat skolsystem vilket tyvarr har lett till att folket kontinuerligt gar miste pa grundlaggande information kring framforallt miljo och halsa. Detta har medfort att Carti ar en ganska skitig o dar infektioner latt sprids eftersom sophantering och sanitet ar ett okant begrepp. Alla sopor kastas i vattnet eller gravs ner bakom husen. Det ska dock understrykas att detta enbart ar ett problem pa de tva storre oarna och inte de resterande 363 dar miljopaverkan fran sopor och annan nedsmutsning ar minimal.
Som tur var stannade jag inte pa carti sarkilt lange, utan efter en snabb frukost bestaende av stekta agg sa begav vi oss ut med var backning till isla diablo. Resan med den lilla baten, ekan, ar oforglomlig vagorna fullkommligt skoljde over oss, vi skrattade sa vi holl pa att svimma allihopa. Pa isla diablo bor det bara en kuna familj med trebarn och en liten hund, och det var tillsammans med dom som vi nu skulle bo i ett par dagar. Nar man bor med en kuna familj pa san blas sa ar vardagen enkel, den bestar av att sola bada snorkla fiska och inte sa mycket mer. Tid ar ett okant begrepp har och tempot ar laaaaaaaangsamt. Jag stannade pa oarna i 5 dagar, en vistelse jag kommer att minnas for livet. Jag tror vi har sa mycket att lara oss av kunafolket, speciellt vad galler livskvalitet och familje relationer. Har finns ingen stress och alla hjalps at med de dagliga sysslorna och under tiden sa hinner de umgas. Det kandes overkligt nar jag lekte med de sma barnen som inte var mer an 2-5 ar och insag att det faktiskt bodde har pa en o mitt ute i havet aret om, det ar deras vardag, deras liv.
Personligen sa kommer jag aldrig att glomma hur jag vaknade till soluppgangen och vagornas skvalp efter en god natts somn i min hangmatta. Eller hur gott den egeninfangade fisken smakade efter nagra minuter pa grillen tillsammans med ris och en nyoppnad kokosnot.For att inte glomma det overkligt turkosa vattnet som gomde en varld av farglada fiskar under dess yta. Med andra ord San Blas kommer alltid finnas i mitt hjarta!
lördag 14 mars 2009
Pannkakor till frukost, I like!
Forsta morgonen blev jag informerad om frukost vanorna i panama, amerikanska pannkakor ar det som galler! Pa hostel Mamallena ar pannkakorna gratis, men man far steka dom sjalv, detta inbjuder dock till manga trevliga samtal med andra backpackers. Klockan var dock bara 07.00 nar jag gick upp sa de flesta sov, men Richard en ex-militar fran USA, stationerad i Panama i over tio ar, erbjod sig att ta mig med pa en tidig morgonpromenad och visa mig runt i staden. I dagsljuset blev intrycket av staden ett annat, slitna fasader och kaotiskt trafik, blandat med markliga dofter, frukthandlare och en hel del tiggare. Panama city ar bokstavligt talat en riktigt fargstark stad, speciellt glad blir man av stads bussarna, the red devils, tidigare gamla skolbussar malade med graffitikonst i alla dess former. Pa vag hem inhandlade vi en stor annanas, den smakade ljuvligt ute pa hostel Mamallenas veranda.
12.00 vaknade Allison och vi bestamde oss for att aka pa en sightseeing-tur.
Forsta stoppet blev stadsmuseet dar vi fick lara oss allt om Panama citys valdsamma historia, sedan begav vi oss till Casco Viejo, the old quarter, helt klart den vackraste och mest pittoreska stadsdelen, men som tyvarr praglas av en hel del kriminalitet. Vi sparade det basta till sist, Panama kanalen of course, troligen det mest fantastiska ingenjorsprojekt jag nagonsin sett.
12.00 vaknade Allison och vi bestamde oss for att aka pa en sightseeing-tur.
Forsta stoppet blev stadsmuseet dar vi fick lara oss allt om Panama citys valdsamma historia, sedan begav vi oss till Casco Viejo, the old quarter, helt klart den vackraste och mest pittoreska stadsdelen, men som tyvarr praglas av en hel del kriminalitet. Vi sparade det basta till sist, Panama kanalen of course, troligen det mest fantastiska ingenjorsprojekt jag nagonsin sett.
Panama city - Ankomsten!
Efter en 16-tim lang flygresa fran kopenhamn via atlanta, ankom jag slutligen till Toucumen Airport, Panama city, kl 22.00 lokal tid. I ankomst hallen stod taxichafforen Rafael med min namnskylt i handen, en riktigt trevlig kille som visade sig tala perfekt engelska, vilket gladde mig eftersom min spanska inte ar den basta. New York-tjejen Allison ankom samtidigt och tillsammans med Rafael begav vi oss till hostel Mamallena i downtown Panama City.
Taxiresan blev mitt forsta mote med staden och jag var chockad over vad jag fick se, skyscrapers och stadsjeepar overallt, casinon, shopping center....Hade jag kanske hamnat i Panama city Florida istallet!? Nej, inte alls, Rafael bekraftad att jag befann mig i centralamerika och berattade att panama city ofta jamfors med Miami, USA. Jetlaggad och omtumlad av nya intryck checkade jag in pa hostel mamallena, 30 min senare sov jag gott i en vaningsang i ett rum som jag delade med 4 israeler och 1 amerikan..
Taxiresan blev mitt forsta mote med staden och jag var chockad over vad jag fick se, skyscrapers och stadsjeepar overallt, casinon, shopping center....Hade jag kanske hamnat i Panama city Florida istallet!? Nej, inte alls, Rafael bekraftad att jag befann mig i centralamerika och berattade att panama city ofta jamfors med Miami, USA. Jetlaggad och omtumlad av nya intryck checkade jag in pa hostel mamallena, 30 min senare sov jag gott i en vaningsang i ett rum som jag delade med 4 israeler och 1 amerikan..
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
