San Blas Islands- Paradis utan dess like...

Den 1:a mars borjade mitt forsta riktiga aventyr i Panama, nar jag tillsammans med tre nyfunna vanner var pa vag till de isolerade San Blas oarna for att bo tillsammans med urbefolkningen Kuna!
Kuna befolkningens ode ar lite av en framgangssaga eftersom de idag ar sjalvstandiga och ensamt styr over San Blas archipelagon dvs. 365 sma oar och en lang kuststracka langs det karibiska havet.
Resan till oarna borjade med en vild bilfard fran panama city genom en vacker (men bergig!) national park som ocksa tillhor kunafolkets territorium, och jag forstod pa riktigt att detta faktiskt ar en sjalvstandigt region efter att ha gatt igenom en pass kontroll halvvags in i parken. Bilresan som foljde var minst sagt omtumlande, ibland var vagarna sa daliga och branta att jag fruktade for mitt eget liv. Efter att ha korsat en flod (jo jag satt fortfarande i en bil), sumpmark, stenras halvt igenvaxta djungelvagar, utan nagot karibiskt hav i sikte borjade jag fundera vad jag egentligen gett mig in pa. Men talamod ar en dygd och efter ca 3 timmars bilresa kom vi, med livet i behall, fram till en flod dar en lang trabat med motor vantade pa att ta oss vidare. I baten satt geoffrey, en gammal kuna man med ett djupt farat ansikte och ett stort leende, han hjalpte oss att hoppa i baten och sedan bar det ivag mot en fortfarande aningen oklar destination. Batfarden gick genom en sotvattenflod som tillslut ledde ut i karibiska havet, och lat mig beratta att det var love at first sight nar jag sag det turkosa vattnet och kunde skymta sma palmbekladda oar langs horizonten. Kontrasten mellan de obebodda sma oarna som vi sa smaningom susade forbi, och kuna folkets huvudo Carti ar enorm. Carti ar den o dar de flesta kuna familjerna bor och avstandet mellan husen, palmbladshyddorna, ar inte mer an 1,5 meter pa sin spets. Har finns ingen el eller vatten, och sina behov utrattar man pa en brygga som leder ut i vattnet. Kuna folket lever sitt liv enligt gamla kunatraditioner och har ett mycket daligt utvecklat skolsystem vilket tyvarr har lett till att folket kontinuerligt gar miste pa grundlaggande information kring framforallt miljo och halsa. Detta har medfort att Carti ar en ganska skitig o dar infektioner latt sprids eftersom sophantering och sanitet ar ett okant begrepp. Alla sopor kastas i vattnet eller gravs ner bakom husen. Det ska dock understrykas att detta enbart ar ett problem pa de tva storre oarna och inte de resterande 363 dar miljopaverkan fran sopor och annan nedsmutsning ar minimal.
Som tur var stannade jag inte pa carti sarkilt lange, utan efter en snabb frukost bestaende av stekta agg sa begav vi oss ut med var backning till isla diablo. Resan med den lilla baten, ekan, ar oforglomlig vagorna fullkommligt skoljde over oss, vi skrattade sa vi holl pa att svimma allihopa. Pa isla diablo bor det bara en kuna familj med trebarn och en liten hund, och det var tillsammans med dom som vi nu skulle bo i ett par dagar. Nar man bor med en kuna familj pa san blas sa ar vardagen enkel, den bestar av att sola bada snorkla fiska och inte sa mycket mer. Tid ar ett okant begrepp har och tempot ar laaaaaaaangsamt. Jag stannade pa oarna i 5 dagar, en vistelse jag kommer att minnas for livet. Jag tror vi har sa mycket att lara oss av kunafolket, speciellt vad galler livskvalitet och familje relationer. Har finns ingen stress och alla hjalps at med de dagliga sysslorna och under tiden sa hinner de umgas. Det kandes overkligt nar jag lekte med de sma barnen som inte var mer an 2-5 ar och insag att det faktiskt bodde har pa en o mitt ute i havet aret om, det ar deras vardag, deras liv.
Personligen sa kommer jag aldrig att glomma hur jag vaknade till soluppgangen och vagornas skvalp efter en god natts somn i min hangmatta. Eller hur gott den egeninfangade fisken smakade efter nagra minuter pa grillen tillsammans med ris och en nyoppnad kokosnot.For att inte glomma det overkligt turkosa vattnet som gomde en varld av farglada fiskar under dess yta. Med andra ord San Blas kommer alltid finnas i mitt hjarta!