Granada- som en saga...

Efter en laaang buss fard kom vi antligen fram till Colonial staden granada i Nicaragua..en overklig plats som nastan liknar en filmkuliss. Sa fort jag anlande i staden kandes det som att jag fardats bakat i tiden och tog tid innan vant mig vid att se hastdroskor i stallet for bilar och alla fargglada colonial byggnader som far staden att kanns som en sagovarld. Jag spenderade tre dagar i denna fantastiska stad och hittade givetvis mina egna sma smultronstallen. Min vardag i granada var valdigt "chilled out", jag bara strosade runt med Valerie och Luke hela dagarna. Pa morgonen gick jag till El parque central for att avnjuta en god fukost, sedan nagra besok pa olika museum eller kyrkor innan det var dags for lunch pa the garden cafe som serverar varldens godaste avokado mackor..mmmm. Granada har tyvarr ocksa en mycket tragisk verklighet, alla hemlosa gatubarn, och det skar i hjartat nar barnen kommer fram och ser helt utsvultna ut..man vet inte var man ska borja hjalpa till. Mitt intryck av Granada forandrades darfor under min vistelse..da jag i slutet fick se den tuffa verkligheten som faktiskt rader dar. Granada ar en komplex stad, vacker pa ytan men skrapar man bort fasaden ser man den grymma verkligheten, men definitivt vard ett besok.

My first bordercrossing by bus !!!

San Jose till Granada med Tica bus? Me claro che si!!
Med en tidig start 05.00 akte jag 5 tim non stop fran san jose fram till den Nicaraguanska gransen, so far so good...
Men sen borjade kaoset, sa fort jag steg av bussen forsade manniskor fram for att vaxla mina colones till cordobas..jag blev givetvis lurad pa 20% ...ahhhh!!!! sen forst fick jag vanta i en evighet for att fa en stampel i passet som visade att jag lamnat Costa rica samtidigt som alla mojliga typer av forsaljare forsoker overtyga dig om att du bara maste prova deras empanadas, kakor, saft osv. Efter detta far man slapa sina vaskor till nagot som ska forestalla ett tull kontor , dar de undersoker dina vaskor och kollar sa att dar inte finns nagra droger eller dylikt. Jag klarade mig fint och slapp genomga nagon omfattande utfragning, skont! Tva stamplar i passet och tusen " No gracias, no qiero empanadas de pollo! " senare satt jag i bussen igen redo att aka vidare mot Granada, Nicaragua. Det later kanske som att det gick smartfritt, men da ska man ha i atanke att denna procedur tog 2 tim, och i 32 gradig varme dessutom, jag var helt slut!

Ensam sjukling i San Jose..that's me!

Jag visste val att det skulle drabba mig forr eller senare, men att bli magsjuk kommer anda alltid som en chock. Det borjade med en forkylning for bade mig och alex...men sen forvarrades laget for mig och montezumas hamd var ett faktum, FY TUSAN alltsa kunde inte ens behalla vattnet jag drack, det tog en minut sen fick man springa till toan direkt! Mitt i alltihopa var det dags for det andra att aka hem till sverige, sa jag skulle bli ensam kvar pa hostelet. Men att bli lamnad ensam i san jose medan man har magsjuka ar ingen hojdare, sa jag ringde till det underbara paret von Boisman som bjod in mig i deras hem annu en gang. Vilken tur att sa snalla manniskor finns, jag hade aldrig klarat en minut langre pa hostel 1110 i san joses slum kvarter. Avenida 10 dar hostelet ligger ar san joses motsvarighet pa bronx om du fragar mig, skumma typer overallt och galler och hanglas pa varenda dorr och fonster...inte ens i panama city kande jag mig sa otrygg som har. Till alla er dar hemma kan jag saga att hemlangtan har gjort sig pamind flera ganger nu nar jag ar sjuk (maginfluensan har gatt over i halsfluss) och jag kan erkanna att jag fallt en och annan tar. Men nu borjar jag kanna mig lite battre och ser framemot att aka vidare till Nicaragua sa fort jag blivit frisk, forhoppningsvis tar jag morgonbussen pa onsdag!



En halsning till Paddan, hoppas du njuter i mexico!



Puss pa er allihopa!

And then came the Swedes...

Den 6 april anlande mina studiekamrater fran malmo, da det var dags att dra igang faltstudierna kring ekologi och rattvis handel i Costa rica. Vi hade ett spackat schema under tva veckors tid, mycket jobb men fy tusan vad roligt vi hade! Eftersom en bild sager mer an tusen ord tankte jag sammanfatta resan med bilderna som foljer...

Surfing i Montezuma och Santa Teresa!

Efter stressiga dagar i San Jose var det dags att ha lite roligt igen...så jag bestamde mig för att åka till hippie byn Montezuma på Peninsula de Nicoya i nordvästra Costarica.
Montezuma är en isolerad liten by langs kusten med vackra stränder och en hel del hippies och smyckes försäljare som tyvärr blivit alltmer exploaterad under de senaste åren, vilket bla. drivit upp priserna rejält. Fast att byn är väldigt vacker kände jag mig aldrig riktigt hemma i Montezuma, kanske för att jag inte hittade det rätta umgänget..förutom Diego såklart som lärde mig allt jag kan om Costaricanska ädelstenar. Så efter en natt i montezuma drog jag vidare till Santa teresa i hopp om att finna en plats där jag kunde slappna av och bara vara...

Santa teresa visade sig vara en fullträff, jag har nog aldrig haft så kul någonsin i mitt liv!

Under mina 8 dagar i den lilla strandbyn med grusvägar bodde jag på ett Zen-inspirerat hostel där jag lärde känna de mest underbara människor, och bäst av allt jag lärde mig att surfa!
I Santa Teresa är Surfing som en religion och hela dygnsrytmen följer tidvattnets rörelse, det är helt galet. Dagen börjar kl 06.00 då man med brädan under armen beger sig ner till stranden (30 m avstånd) för att surfa fram till kl.09.00, sen är det frukost och chill i hängmattorna fram till kl 16.00 då nästa surf pass är ett måste. På kvällarna, nätterna, grillar man på stranden eller äter på någon mysig restaurang , så kom hit om ni behöver en semester utan stress.
Det är dock inte smärtfritt att lära sig surfa, jag skadade mig rejält ett par gånger men da gäller det bara att paddla ut direkt igen annars är risken stor att man inte vågar sig ut igen. Jag hade dock världens bästa lärare, Seann från Vancouver, en kompis från Panama som dök upp som på beställning i Santa teresa när jag som mest behövde honom, världen är minsann liten. De första dagarna var det hård träning, armhävningar etc för att bygga upp lite mer styrka i kroppen och teknik övningar för att lyckas ta sig upp på brädan så snabbt som möjligt. Sen är det bara att paddla ut och hoppas på de bästa vågorna.....(men se pa bilden hur bra det gick!)

I Santa Teresa bodde jag i dorm med ett galet gäng från världens alla hörn, och inte att förglömma alla djuren , leguaner, ekorrar, apor, geckos papegojor m.m som alltid var närvarande. Min sista kväll i byn firade vi med en underbar middag bestående av grillad tonfisk och mojitos tillsammans med Marc, Nathan, Valerie, Luke, Dino och George! Kvällen avslutades med att jag och Marc fick den geniala ideen att nattbada, det var dock ingen som nappade pa vart forslag, their loss. Sa jag och Marc vandrade sjalva ner till en öde strand och tog ett midnattsdopp i månskenet, för att sedan ligga i sanden och filosofera under stjärnorna, helt oförglömligt ...

Adios Panama, hello Costa Rica !

Kl 14.30 mandag eftermiddag var det dags att lamna Bocas del Toro och flyga vidare till Costa Rica. Flygturen mellan Isla Colon och San Jose lar jag inte glomma i forsta taget, eftersom planet endast rymde 10 pers och avgick fran en rugbyplan 300 m fran huvudgatan. Pa planet larde jag kanna Chris fran San fransico som tidigare jobbat for Fox news men som numera titulerar sig international business analyst och jobbar med KAFTA avtalet i San Jose. Mycket intressant jobb, vill ha, vill ha...

Men, men, efter en turbulent landning landade jag till sist i San Jose och tog en taxi mot staden Heredia. Jag stannade i Heredia i 4 dagar hemma hos David och Maria Elena von Boisman och deras adoperade gatuhund Tango! David ar agronom och Maria Elena ar livsmedelstekniker, de bodde tidigare i sverige men flyttade till Costa Rica for drygt ett ar sedan for att jobba med ekologiskt jordbruk och utveclingsfragor. De har redan startat upp ett mycket intressant projekt kring smaskaligt ekologiskt jordbruk som hjalper unga handikappade att komma ut i arbetslivet.

Eftersom mina kara studiecirkel kamrater anlander i san jose den 6 april gick dagarna hos paret Von boisman mestadels at till att fixa allt det praktiska infor vara faltstudier i rattvishandel och ekologiskt jordbruk i Costa Rica. Stressiga men ocksa roliga dagar, sarkilt eftersom alla vara besok ar spikade nu och logistiken ar fixad likasa. Vi hade egentligen redan ett fardigt program som Kooperation utan granser fixat till oss, men jag var lite tveksam over ett av de projekt vi skulle besoka och huruvuda det stamde overens med vara ambitioner for projektet. Detta resulterade i att jag i sista stund andrade om var resrutt och bokade in ytterligare ett projektbesok, jag vet jag AR besvarlig men ska det goras sa ska det goras ordentligt tycker jag!

For er som ar intresserade av att veta mer om var studiecirkel och vad det ar vi forsoker astadkomma med var resa till Costa Rica, besok garna var blogg pa http://www.solidar.se/

Bocas del Toro - Panamas Ibiza

Pa the lost and found lodge larde jag kanna Adam, fran USA, och tillsammans begav vi oss vidare mot Bocas del Toro via buss och till almirante och sedan bat darifran till Isla Colon dar vi checkade in pa the hostal Gran Kahuna. Bocas del toro ar panamas turistort numro uno och kan sammanfattas sahar: Sma karibiska oar dar amerikanska turister strosar runt i bikini, kakar hummer till lunch och festar till reaggea musik natten lang. Inte helt i min smak kanske, men det blev anda ett roligt och ovantat avslut pa min vistelse i panama, ett underbart land jag varmt rekomenderar alla att besoka nagon gang i livet.

The Lost and Found Lodge- och en sjuk stackars gringo...

Efter roadtripen skildes vi at och jag begav mig sjalv ivag osterut mot ogruppen Bocas del Toro, konstig kansla att helt plotsligt resa pa egenhand. Jag fick ett tips av en van jag traffade i panamacity om ett hotel mitt uppe i bergen langs vagen till Bocas sa jag bestemde mig for att stanna till dar nagra dagar och ladda batterierna. Jag tog lokal bussen dit tidigt pa morgonen men ungefar halvvags gick den sonder och alla passagerare blev utslangda langs vagkanten. Sa dar stod jag, en ensam gringo under den stekande solen utan en blekaste om nar nasta buss skulle komma och ingen av de andra tycketes ha svar pa detta heller. Sa efter en halvtimme fick jag nog och haffade en pickup, klattrade upp pa flaket och bad dem slappa av mig i Valle de la Mina. Resan var minnesvard minst sagt eftersom jag akte pa ett flak tillsammans med 5 panamaner i sakert 100 km i timmen! Jag blev avslappt dar jag skulle och borjade vandra upp i bergen mot the lost and found lodge som var mitt slut mal. OJ vilken hajk de var, herregud det var ju nastan som man dog pa kuppen, rena rama bergsklattringen och kom da ihag att jag hade en stor backpack pa ryggen! Men till sist kom jag fram och kunde andas ut, och vilket fantastiskt stalle jag hamnat pa ! Lodgen var som en stor tradkoja mitt uppe blandbergen med den mest magnifika utsikten over regnskogen, jag stormtrivdes direkt. Jag hade egentligen bara tankt stanna i tva dagar men sa fick jag feber och halsont sa jag stannade och kurerade mig i 5 dagar. Omradet har fantastiska vandringsleder, men jag kan medge att jag inte var sarkilt aktiv dessa dagar, utan jag umgicks mest med de andra gasterna och lekte en del med Rocky, den lilla honungsbjornen som bodde pa lodgen, jattegullig!
Lodgen bedriver ocksa ekologisk odling av citrus och kaffe, vilket gav mig mojlighet att forkovra mig en aning vad galler regler for ekologiskt jordbruk i centralamerika.

Road trip i Panama! (del 2)

08.00 am efter annu en stadig spansk frukost, var vi aterigen redo for en ny dag. Vi checkade ut fran The purple House och Vida drog an lattnadens suck, hon AVSKYR namligen fargen lila! Och tro mig nar jag sagar att ALLT (forutom toapapper) ar lila pa the purple house,det ar helt ofattbart hur agaren kan ha bo har dag in och dag ut, jag hade blivit tokig.
Men hursomhelst, vi vandrade ivag till stationen och darifran tog vi bussen till mot den lilla bergsbyn Volcan. I volcan hade vi tankt overnatta gratis i en kyrka men nar vi val kom fram sa var kyrkan stangd, sa vi fick andra vara planer och aka vidare upp i bergen, till byn Cerro Punta. Vagen dit var helt magnifik, underbart bergslandskap med regnskogsdjungel och sma pittoresska trahus hus i alla dess farger langs de smala vagarna, turkosa och rosa hus ar sarskilt vanliga!
Omradet Cerro ounta ar kant for sina jordgubbsodlingar, och har och var langs de slingriga vagarna saljer gamla damer Fresas con crema, dvs.jordgubbar med gradde!
Nar vi kom fram i cerro punta visade sig att dar bara fanns ett hotel, och dar kunde vi inte bo for de var for dyrt for oss. Men som vanligt hade vi tur och lyckades tjata oss till ett rum av en gammal dam som heter Aida och driver byns enda apotek. Rummet som tidigare anvants som tandlakarmottagning, ligger precis intill apoteket och ar moblerat med tre sangar och tva fatoljer, dvs tva roda bilsaten.
Efter att ha vilat lite och kakat en enkel lunch bestande av brunt ris och en mycket marklig rñdbetsallad, begav vi oss ut pa vandringsfard mot byns enda turist attraktion: parque nacional de amistad! En national park som korsar gransen och delas lika mellan panama och costa rika, darav namnet Amistad som betyder vanskap.
Det ar ganska svart att ta sig till park ingangen utan bil, den ligger trots allt pa 2500m hojd, sa vi liftade igen (forlat familjen! ska sluta med denna ovana , lovar)
Nar vi kom fram kl kvart i fyra skulle parken snart stanga, sa vi kunde inte bege oss ut pa nan vandring, typsikt alltsa! Men som vanligt var turen pa var sida och nagra minuter senare hade jag tjatat mig till en hel villa i parken! Ja det ar sant, vi fick lov att overnatta i parkens rangerstation foljande natt om vi tog med oss mat och lovade att inte ga ut i djungeln efter morkrets inbrott, nar parkvakterna last grindarna och akt hem.

Nagra timmar senare nar vi liftat tillbaka till byn firade vi vara framgangar med fresas con crema pà ett litet mysigt vagkafe, det smakade verkligen sommar !
Morgonen darpa tog vi, hor och hapna, en taxi till parque amistad, kalaset hamnade pa 1 dollar per person. Hela dagen agnade vi at att utforska parken, och tack vare var guide manuel, sa fick vi lara oss ett och annat om panamas speciella vaxt och djur liv, fascinerande minst sagt! Pa kvallen lagade jag och Vida risotto och bjod in alla parkvakter pa fest, det blev minst sagt uppskattat! Kanske deras forsta och sista gringo party, who knows! Innan de akte hem till sina familjer hjalpte parkvakterna oss att satta fyr i oppna spisen och lasa park grindarna. Nar vakterna akt hem baddade vi ner oss framfor brasan och eftersom det var var sista kvall tillsammans, blev vi alla tre lite sma sentimentala. Men vi livade upp stamningen med en tillbaka blick pa alla vara strapatser och ett lofte om att ses igen i sommar, sedan somnade vi gott.

Roadtrip i norra Panama! (del 1)

Efter aventyr i paradiset och storstan, bestamde jag mig for att folja med pa en roadtrip till Chiriqui-regionen i norra panama tillsammans med mina spanska vanninor Vida och Irene. De tyckte det var dags for oss att bestiga berg och vandra genom regnskog, vilket jag definitivt holl med om!
Sa tidigt en mandag morgon hoppade vi pa bussen mot panamas 2:a stosta stad David. Resan startade fran allbrookmall i panamacity, biljetten kostade 12 dollar och beraknades ta 7 timmar. Efter 5 timmar gick givetvis det ena dacket i sonder, men 30 min senare var det fixat igen, busschafforen hade namlgen hittat lite tejp i handsfacket. Att aka buss i panama ar verkligen en rolig upplevelse och man far uppleva mycket av landet under tiden, men man kan inte ha brattom for de tar tid att resa har nere. For att ta ett exempel sa stannar bussen med jamna mellanrum till forman for olika typer av forsaljare som stiger pa bussen och forsoker fresta med t.ex. friterade platanos, lask eller lokala "delikatesser" som agua de pipa (kokosmjolk) som serveras ur en plastpase. Standard priset for de flesta forfriskningar ar 2-5 kr.
Slutligen kl 17.00 kom vi fram till David, men tyvärr var alla hostel där fullbokade så vi fick bege oss vidare upp i bergen till en by som heter Bouqete. Resan dit var minnesvärd, vi slingrade oss upp langs bergsvägarna i totalt mörker utan nagon egentlig aning om vart vi var pa väg! När vi väl kom fram lyckades vi få syn på Hostal Palacio, ett mycket loco ställe förvisso, men vi var glada bara över att få ett mål mat och att ha ett tak över huvudet.

Morgonen darpa lagade Vida en typisk spansk frukost, dvs rostad baguette med hackad tomat och vitlok, juice och kaffe, dessutom firade vi lite extra med annanas & ost empanadas som vi kopt pà bageriet. Pa dagens agenda stod kaffeprovning och bad i varma kallor...vi borjade med det sistnamda. Los Pozos Termales, som de aven kallas, ligger i Caldera 30 min utanfor Bouquete. Vi tog bussen sa langt det gick och sen liftade vi med en lastbilschaffis, och val framme konstaterade vi att kallorna inte var sa imponerande som vi tankt, dessutom var vattnet sa varmt att det var omojligt att bada! Men omgivningarna var vackra och den lilla vagkrogen dar vi at arroz con frijoles,(ris med bonor) gjorde att Caldera blev val vart ett besok.

Pa eftermiddagen var vi tillbaka i bouquete och da var det dags att besoka cafe Ruiz, ett ekologiskt kaffeplantage med eget kafe. Kaffeplantaget lag inom 30 min gangavstand, men har man liftat en gang ar det alatt att bli bekvam, sa vi stannade en bil och fragade den gamla mannen som korde om vi kunde hoppa pa.

-Si, Si, con mucho gusto senoritas!, sa mannen
- Muchas gracias !Nos qiere ir a cafe ruiz, se possible? fragade vi.
- (skratt) Si, se possible, Yo se Mr Ruiz!

Vi liftade alltsa till cafe Ruiz med sjalvaste Mr Ruiz, hur stor ar den chansen!?
Hursomhelst, eftermiddagen pà kaffe Ruiz blev en fulltraff och avslutades med en FANTASTISK cappuccino ice, my goodness vad gott det var!

Efter kaffet svangde vi inom den botaniska tradgarden och larde oss lite mer om vaxtlivet i Chiriqui regionen, for att sedan bege oss vidare till fruktmarknaden.
Pà frukmarknaden inser man snabbt vilket oerhort bordigt omrade chiriqui ar, frukten och gronsakerna som man hittar ar helt outstanding! Sa vi kopte allt vi behovde infor middagen och lite till, bl.a. annanas, melon, platanos (matbananer), avokado, och sedan tog vi farval av Bouquete och begav oss tillbaka med buss till David.

Nar vi kom fram till david var kl 20.00 och morkret hade infallit, aningen disorienterade borjade vi leta efter vart hostel The Purple House eller som panamanierna kallar det, la casa morada. Men det lila huset visade sig vara langt borta, och vi var trotta och hungriga, sa vi bestamde oss for att lifta aterigen. Denna gang blev vi skjutsade av en ung affarsman och hans mamma, mycket trevligt!
Val framme pà vart hostel, lagade vi en stoooor middag som vi at i tradgarden, sen somnade vi propp matta.

Internationella kvinnodagen i Panama city!

Pa san'blas larde jag kanna tva galna tjejer, Irene fran Madrid och Vida fran Panama. Efter vi lart kanna varandra insisterade dessa tva kontinuerligt pa att dra med mig ut pa galna upptag lite overallt i panama city, har ar ett exempel,

- Claudia, you have to come with us esta noche, its Womensday tomorrow and there will be a huge fiesta down in casco viejo!!

22.00 nydushad och (lagom)tillfixad blev jag upphamtad pa mitt hostel av Vida, Irene och Fernando, Vidas mycket charmanta kusin. Efter att ha presenterat oss for varandra akte vi vidare mot stadsdelen Casco Viejo i Fernados nya BMW stadsjeep,(lite jetset varning pa killen, kan jag i efterhand konstatera!)
Bilfarden genom stan blev en intressant liten citytour och Fernando visade en massa roliga stallen som de flesta backpacker missar.
Men till sist kom vi fram till Casco Viejo och till il centro cultural,den enda motesplats for unga i Panama city,dar konstutstallningar och performance art ager rum aret om. Fernando beklagade sig over detta faktum och berattade att han ar mycket oroad av panamaniernas bristande intresse for kultur. Vi behover fler kulturevenemang, men det gors inga satsningar pa det omradet, sa folk lar sig inte att uppskatta vardet av kultur. Panamas regering satsar stenhart pa att marknads fora Panamacity som centralamerikas miami, sa istallet byggs skyskrapor som sedan star tomma, its loco!
Eftersom det var internationella kvinnodagen sa var alla utstallare och artister kvinnor denna kvall, men publiken var blandad och stamningen var riktigt bra.
Il centro cultural, ligger i en mycket vacker gammal colonialbyggnad som ligger mitt pa casco viejos mest kanda torg, ett vackert men farligt stalle. Vistas bara har under dagtid om du ar inte grupp,var Fernando tips. Il centro cultural var helt crazy, allt fran reaggea till magdans och poesi under ett och samma tak ! Vi hann aven med en bar runda och lite gatumat innan det var dags att dra sig tillbaka hemat. Jag angrar i efterhand att jag inte tog med mig kamera, men jag hade dock blivit varnad for att ta med mig vardesaker. Men med eller utan foto, sa var denna kvall en upplevelse jag sent kommer att glomma, sarkilt kul var det att traffa unga panamanier och hora deras asikter om deras eget land och dess framtid.

San Blas Islands- Paradis utan dess like...

Den 1:a mars borjade mitt forsta riktiga aventyr i Panama, nar jag tillsammans med tre nyfunna vanner var pa vag till de isolerade San Blas oarna for att bo tillsammans med urbefolkningen Kuna!
Kuna befolkningens ode ar lite av en framgangssaga eftersom de idag ar sjalvstandiga och ensamt styr over San Blas archipelagon dvs. 365 sma oar och en lang kuststracka langs det karibiska havet.
Resan till oarna borjade med en vild bilfard fran panama city genom en vacker (men bergig!) national park som ocksa tillhor kunafolkets territorium, och jag forstod pa riktigt att detta faktiskt ar en sjalvstandigt region efter att ha gatt igenom en pass kontroll halvvags in i parken. Bilresan som foljde var minst sagt omtumlande, ibland var vagarna sa daliga och branta att jag fruktade for mitt eget liv. Efter att ha korsat en flod (jo jag satt fortfarande i en bil), sumpmark, stenras halvt igenvaxta djungelvagar, utan nagot karibiskt hav i sikte borjade jag fundera vad jag egentligen gett mig in pa. Men talamod ar en dygd och efter ca 3 timmars bilresa kom vi, med livet i behall, fram till en flod dar en lang trabat med motor vantade pa att ta oss vidare. I baten satt geoffrey, en gammal kuna man med ett djupt farat ansikte och ett stort leende, han hjalpte oss att hoppa i baten och sedan bar det ivag mot en fortfarande aningen oklar destination. Batfarden gick genom en sotvattenflod som tillslut ledde ut i karibiska havet, och lat mig beratta att det var love at first sight nar jag sag det turkosa vattnet och kunde skymta sma palmbekladda oar langs horizonten. Kontrasten mellan de obebodda sma oarna som vi sa smaningom susade forbi, och kuna folkets huvudo Carti ar enorm. Carti ar den o dar de flesta kuna familjerna bor och avstandet mellan husen, palmbladshyddorna, ar inte mer an 1,5 meter pa sin spets. Har finns ingen el eller vatten, och sina behov utrattar man pa en brygga som leder ut i vattnet. Kuna folket lever sitt liv enligt gamla kunatraditioner och har ett mycket daligt utvecklat skolsystem vilket tyvarr har lett till att folket kontinuerligt gar miste pa grundlaggande information kring framforallt miljo och halsa. Detta har medfort att Carti ar en ganska skitig o dar infektioner latt sprids eftersom sophantering och sanitet ar ett okant begrepp. Alla sopor kastas i vattnet eller gravs ner bakom husen. Det ska dock understrykas att detta enbart ar ett problem pa de tva storre oarna och inte de resterande 363 dar miljopaverkan fran sopor och annan nedsmutsning ar minimal.
Som tur var stannade jag inte pa carti sarkilt lange, utan efter en snabb frukost bestaende av stekta agg sa begav vi oss ut med var backning till isla diablo. Resan med den lilla baten, ekan, ar oforglomlig vagorna fullkommligt skoljde over oss, vi skrattade sa vi holl pa att svimma allihopa. Pa isla diablo bor det bara en kuna familj med trebarn och en liten hund, och det var tillsammans med dom som vi nu skulle bo i ett par dagar. Nar man bor med en kuna familj pa san blas sa ar vardagen enkel, den bestar av att sola bada snorkla fiska och inte sa mycket mer. Tid ar ett okant begrepp har och tempot ar laaaaaaaangsamt. Jag stannade pa oarna i 5 dagar, en vistelse jag kommer att minnas for livet. Jag tror vi har sa mycket att lara oss av kunafolket, speciellt vad galler livskvalitet och familje relationer. Har finns ingen stress och alla hjalps at med de dagliga sysslorna och under tiden sa hinner de umgas. Det kandes overkligt nar jag lekte med de sma barnen som inte var mer an 2-5 ar och insag att det faktiskt bodde har pa en o mitt ute i havet aret om, det ar deras vardag, deras liv.
Personligen sa kommer jag aldrig att glomma hur jag vaknade till soluppgangen och vagornas skvalp efter en god natts somn i min hangmatta. Eller hur gott den egeninfangade fisken smakade efter nagra minuter pa grillen tillsammans med ris och en nyoppnad kokosnot.For att inte glomma det overkligt turkosa vattnet som gomde en varld av farglada fiskar under dess yta. Med andra ord San Blas kommer alltid finnas i mitt hjarta!

Pannkakor till frukost, I like!

Forsta morgonen blev jag informerad om frukost vanorna i panama, amerikanska pannkakor ar det som galler! Pa hostel Mamallena ar pannkakorna gratis, men man far steka dom sjalv, detta inbjuder dock till manga trevliga samtal med andra backpackers. Klockan var dock bara 07.00 nar jag gick upp sa de flesta sov, men Richard en ex-militar fran USA, stationerad i Panama i over tio ar, erbjod sig att ta mig med pa en tidig morgonpromenad och visa mig runt i staden. I dagsljuset blev intrycket av staden ett annat, slitna fasader och kaotiskt trafik, blandat med markliga dofter, frukthandlare och en hel del tiggare. Panama city ar bokstavligt talat en riktigt fargstark stad, speciellt glad blir man av stads bussarna, the red devils, tidigare gamla skolbussar malade med graffitikonst i alla dess former. Pa vag hem inhandlade vi en stor annanas, den smakade ljuvligt ute pa hostel Mamallenas veranda.
12.00 vaknade Allison och vi bestamde oss for att aka pa en sightseeing-tur.
Forsta stoppet blev stadsmuseet dar vi fick lara oss allt om Panama citys valdsamma historia, sedan begav vi oss till Casco Viejo, the old quarter, helt klart den vackraste och mest pittoreska stadsdelen, men som tyvarr praglas av en hel del kriminalitet. Vi sparade det basta till sist, Panama kanalen of course, troligen det mest fantastiska ingenjorsprojekt jag nagonsin sett.

Panama city - Ankomsten!

Efter en 16-tim lang flygresa fran kopenhamn via atlanta, ankom jag slutligen till Toucumen Airport, Panama city, kl 22.00 lokal tid. I ankomst hallen stod taxichafforen Rafael med min namnskylt i handen, en riktigt trevlig kille som visade sig tala perfekt engelska, vilket gladde mig eftersom min spanska inte ar den basta. New York-tjejen Allison ankom samtidigt och tillsammans med Rafael begav vi oss till hostel Mamallena i downtown Panama City.
Taxiresan blev mitt forsta mote med staden och jag var chockad over vad jag fick se, skyscrapers och stadsjeepar overallt, casinon, shopping center....Hade jag kanske hamnat i Panama city Florida istallet!? Nej, inte alls, Rafael bekraftad att jag befann mig i centralamerika och berattade att panama city ofta jamfors med Miami, USA. Jetlaggad och omtumlad av nya intryck checkade jag in pa hostel mamallena, 30 min senare sov jag gott i en vaningsang i ett rum som jag delade med 4 israeler och 1 amerikan..

På väg till panama!

Nu börjar nedräkningen, om 24 timmar beger jag mig ut på min centralamerika-tour ...Panama city here i come!!!!